Det bästa med vintern är att kunna åka skidor. Jag gillar att åka skidor på natten, när alla människor sover. I nattens tystnad ser stadens gator och skogarna längs ån så annorlunda ut. En vinterkväll är det aldrig helt mörkt. Ljuset från stjärnorna, månen och stadens ljus reflekteras på snön. Det är nattland och där är det spännande att åka skidor.

Jag gillar att åka skidor i djupsnö. Då kan jag själv bestämma vart jag vill gå. Det är lätt för mig att hålla mig på snön. Eftersom jag är liten väger jag inte mycket. Det är annorlunda för människor, de tycker att skidåkning i djupsnö är riktigt tungt. Efter skidåkningen smakar en kopp varm bärsaft bra. Sedan lägger jag mig i min hängmatta och vilar. Min hängmatta är den bästa platsen att vara och drömma på, där är det bra att ta en liten tupplur eller en längre vila, eller till och med en morgonsömn.

I natt på isen av Borgå å, när jag inte hade skidat så långt, hörde jag ett ljud från någonstans.

”Kan jag få åka med?” frågade rösten. Jag såg ingen omkring mig.

”Kan du hjälpa oss?” hördes igen, nu från andra sidan, nerifrån vid mina fötter.

”Vi har gått vilse”, sa rösten bakom mig.

”Vi behöver hitta hem igen. Kan du hjälpa oss?” hördes det framför mig.

Mitt huvud snurrade. Vem pratade med mig? Var kom rösten ifrån?

Då såg jag fyra små möss framför mig. Åtta mörka knappögon tittade frågande på mig. ”Självklart kan jag hjälpa till”, svarade jag. ”Kom sätt er på mina skidor, skidspetsen är en bra plats, där kan ni speja och berätta vart ni vill.”

Jag åkte försiktigt med de fyra små muspojkarna på mina skidor mot den gamla bron i Borgå, under den fanns tydligen mössens hem. På vägen berättade de varför de hade kommit så långt hemifrån.

De förklarade i kör: ”Vi lekte kurragömma.”

”Jag ville ha ett gömställe där jag inte genast skulle hittas, så jag grävde… länge.”

”Jag grävde också en tunnel under snön, många tunnlar.”

”Jag ville gräva den längsta tunneln.”

”Jag också!”

”Och jag!”

”Vi grävde så mycket att vi gick vilse!”

”Jag saknar hemmet.”

”Jag är trött.”

”Åh, ni gjorde alltså en labyrint under snön”, funderade jag. Sådana passagerare hade jag aldrig tidigare haft. Jag skrattade gott. De små mössen satt på rad på mina skidor som på en buss, och Freddes skidbuss tog musbarnen säkert tillbaka till sitt hem.