Jag ska berätta om min vän kajan och hur jag lärde känna honom.

Det var en vacker vinterdag när jag bestämde mig för att ge mig ut på en utflykt till en hemlig vik på Emsalö. Den stränga kylan hade gjort kinderna röda i flera veckor och havet var täckt av ett tjockt istäcke. Isen var nästan snöfri. Jag lade min hemnyckel i byxfickan och en smörgås i den andra fickan. Jag bestämde mig för att åka skridskor till Emsalö, för vi tomtar är väldigt snabba på att åka skridskor, och jag tycker särskilt mycket om att åka skridskor.

I den hemliga viken finns det enorma stenblock nära varandra. Det finns många. Otroligt många! Jag besöker dem ofta även på sommaren. Jag kallar stenblocken för jättens stenbullar, eftersom var och en av dem är gjord av samma gråa deg. Det finns små bullar och större bullar. Några är platta och några är vackert upphöjda, precis som mina egna bullar.

Jag hoppar från en stenbulle till en annan med långa hopp. Varför? För att det är roligt och vi tomtar har gott om hoppkraft. Samtidigt håller jag koll på om allt är bra i skogen.

Den dagen blev det mörkt snabbt. Mörkrets slöja föll över viken, men som tur var månen full, och den lyste upp stenarna och hela skogen. Jag satte mig på den största stenbullen och tittade på de spännande blå skuggorna som hade dykt upp runt mig.

Min näsa rann och jag tog en näsduk ur byxfickan och snöt mig, och då hördes ett kling! Något föll ur min ficka. Var det min hemnyckel som föll i den blå skuggan? Jag hoppade ner och letade överallt. Nyckeln syntes ingenstans. Den blå skuggan hade slukat den. Till slut orkade jag inte leta längre utan hoppade tillbaka upp på min stenbulle. Jag kände mig ledsen. Vad skulle jag göra nu?

Då kände jag någon röra vid min rygg och bakom mig hördes: “Kja, kja, kjaar.” Jag vände mig om och där framför mig stod en kaja med min nyckel i näbben. Vilken glädje och lycka jag kände. Varifrån hade den fågeln kommit och hur hade den hittat min nyckel?

Kajan berättade att den bodde i klocktornet i Borgå domkyrka, den hade bestämt sig för att ge sig ut på äventyr precis som jag, men den stränga kylan hade tagit all dess kraft. Den frös och orkade inte flyga tillbaka. Den hade suttit på en trädgren och tittat på mina hopp. När månens ljus hade ätit upp den blå skuggan, såg den något glänsande i snön där mina fötter hade trampat och gissade att det var det jag letade efter.

Jag gav kajan min halva smörgås som tack och lade min nya vän under min mössa för att värma den. Nå, den fick inte riktigt plats under mössan, men där reste den ändå tillbaka till staden.

Sedan den dagen har kajan varit min kära vän. Vi har alltid fest på den största stenbullen i den hemliga viken när det är fullmåne, och på vintern tar vi med mat till fåglarna.