Igår skrev jag inbjudningar till mina djurvänner. Jag vill ordna en liten julfest för dem. Min vän kajan lovade att agera brevbärare. Han skulle leverera breven. Igår skickades de andra breven, bara detta är kvar.

Det är lite jobb med att planera festen. Serveringen är redan klar. Ostbitar till mössen, solrosfrön och torkade bär till småfåglarna, jordnötter och äppelbitar till kråkorna och kajorna, morötter till hararna och ekollon och torkade svampar till ekorrarna. Det måste finnas tillräckligt med god mat.

Men vad kan man ha för program på festen? Man vill inte alltid leka den där leken där man ska gissa vem som är framför en. Man borde komma på något nytt, något annorlunda, men vad kan det vara? Vad… vad… vad…?

När jag inte kom på något, gick jag ut på en promenad. När benen rör sig, börjar hjulen i huvudet också snurra, och när hjulen snurrar, föds nya tankar.

De röda varvsbyggnaderna vid flodstranden och stranden mellan dem är en plats där bra idéer föds, så jag styrde mina steg dit. När jag närmade mig byggnaderna hördes en mjuk, vacker, flöjtliknande röst. Jag smög närmare. Vid den röda väggen, på en sten, sjöng en koltrast: Fhiioi fjiriuluu pii fhui fhree tiii tseke tseke. Sången förtrollade mig och jag stannade länge för att lyssna.

När sången slutade sa jag: “Tack, det var vackert, till och med lite sorgligt. Varför är du ensam?”

Koltrasten berättade att de andra trastarna hade flugit söderut. “Jag orkade inte längre flyga så långt, för jag är redan gammal. Sången du just hörde var min sång till mina vänner som har flugit iväg, jag saknar dem mycket. Men jag kan också sjunga gladare sånger, vill du höra?” Jag lyssnade.

Koltrasten sjöng om sina ungar, som alla hade lärt sig att flyga och sjunga hans sånger, han hade också lärt sig sina sånger av sin far. Han sjöng om hur han som ung fågel hamnade i stormens öga och hamnade långt hemifrån och till slut sjöng han en längtansfull sång om sin älskade. Sången var som en lätt sång av en ung fågel. Koltrasten strålade när han sjöng.

Då snurrade det stora hjulet i mitt huvud ordentligt och jag kom på det: jag skulle be koltrasten att uppträda på vår lilla julfest! Alla vill lyssna på hans vackra sång och berättelser.

Koltrasten gick med på det, han hade aldrig varit på en liten julfest tidigare. Och jag visste att han på festen säkert skulle hitta nya vänner och inte behöva vara ensam längre. Vilken lycka för oss båda!

Det är spännande att planera en fest för mina kära små vänner. Jag kan knappt vänta. Den lilla julfesten är höstens höjdpunkt, och detta sista inbjudningsbrev går till koltrasten, festens stjärnartist.