Har du sett ett elefantöra i ett fönster i Borgå? Det har jag. Var då? I Fredrikas fönsterträdgård. I det här huset, för länge sedan. Här såg jag också nattens prinsessa och jätte-monsterabladen. De var otroligt fina krukväxter som Fredrika tog hand om med stor kärlek. Hon samlade blomfrön och fick sticklingar i present, som hon odlade nya växter från. Hon fick dem att frodas och blomma. Hon var en riktig fé för växter, blommor och träd.

En höst var det nära att gå illa. Fredrika hade samlat blomfrön för att plantera dem utomhus nästa vår. Hon lade fröna i en träkopp och förde dem till det svala rummet, blomkammaren. I rummet fanns också frön och lökar från sällsynta växter som växte i södern och som hennes söner hade tagit med sig som souvenirer från Italien.

Fredrikas man, poeten Johan Ludvig Runeberg, hade en mus som husdjur, som poeten matade och pratade vänligt med. En natt hade musen smugit sig in i blomkammaren. Jag råkade precis då gå förbi huset och hörde någon röra sig i blomrummet. Jag har väldigt bra hörsel. Jag tittade in genom fönstret och vad såg jag! Musen höll på att äta Fredrikas blomfrön. Jag sprang snabbt till Fredrikas sovrumsfönster och knackade så hårt att Fredrika skulle vakna. Men hur mycket jag än knackade och bankade, sov Fredrika djupt. Vad skulle jag göra nu? Snart skulle musen ha ätit alla frön.

Då kom jag ihåg att huset hade en vind. Jag kunde ta mig till vinden genom ett litet hål som bara jag visste om. Från vinden klättrade jag nerför trätrapporna till huset. Jag skyndade mig. Jag gick till Fredrikas säng och viskade försiktigt i hennes öra. Jag hade aldrig tidigare visat mig för en människa, men nu var det en nödsituation. Jag var tvungen! Fröna var i fara att förstöras. Det tog en stund innan Fredrika vaknade.

”Vad? Vem pratade?” sa hon. Hon gnuggade sina ögon, tittade på mig, nöp sig i kinden, tittade på mig igen, gnuggade sina ögon igen och sa: ”Sover jag fortfarande? I min säng finns en… tomte… Tomte! Är detta en dröm?”

Jag presenterade mig snabbt och berättade varför jag hade väckt henne. Som en klok kvinna förstod hon genast allvaret i situationen. Fredrika skyndade till blomrummet. Som tur var hade musen inte hunnit äta upp alla frön, de flesta fröna räddades. Fredrika var nog arg på Runeberg, som inte gav tillräckligt med mat till sitt husdjur. Den lilla musen var så hungrig att den var tvungen att leta efter mat i andra änden av huset.

Så blev vi bekanta och vänner. Fredrika var en skicklig bagare och en gång bjöd hon mig på en smakbit av en delikatess hon hade gjort. Den innehöll mandel och hallonsylt och någon stark arom som jag inte kunde identifiera; det var det bästa jag någonsin smakat. Tydligen gillade hennes man det också och därför kallas bakelsen för Runebergstårtan.

Fredrika gav mig receptet på sin tårta och från den dagen har jag samlat Fredrikas recept i en liten bok. Boken är mycket viktig för mig. Jag har också lärt mig att baka.

Skulle du vilja smaka?